How we got pugged

Det tuffaste med att vara iväg på resor är att vara borta från Dompen. Kommande resor som överskrider fyra dagar så ska jag fixa att lillkillen följer med. Det bara är så. Dompen är väldigt speciell… Han har en personlighet som antingen osar vilset eller kungligt. Han ska alltid ligga hos mig när vi antingen sitter i soffan eller ska lägga oss för att sova. Ibland får husse privilegiet. Men då är det oftast för att Oscar ropar sig till honom eller mutar med korv. Dompen är så charmig med den där tungan som snett alltid hänger ut, hans överlyckliga travande på våra promenader och hans njutande när vi tvättar hans tassar innan han får gå in. Han har dock grova sidor också som man får skämmas för… Han skäller och fjantar sig på hundar som går förbi men även barn och han tycker personer med en mörk hudton är JÄTTELÄSKIGT. En mer fördomsfull hund får man leta efter…

Det var inte planerat att vi skulle köpa någon hund. Det bara blev så. Vi hittade honom i en djuraffär på La Cañada i Marbella. (Samma köpcentrum som jag shoppade under vår Spaniensemester.) Jag avskyr konceptet med djuraffär för hundar och katter… Man har ingen aning hur de har det när affären inte är öppen. Tycker det är hemskt att de ska sitta i stora glasburar med tidningspapper i botten. På ena sidan myntet så vill man inte stödja sånna här verksamheter men på den andra sidan vill man rädda och ge i alla fall en ett riktigt hem.

Jag är väääärldens mest blödiga person. Jag kan få connection med ett gossedjur på Ica Maxi och ba… Den vill bo hos mig och så finns det noll återvändo. Överdriver faktiskt inte, utan det är verkligen så. Då kan vi ju tänka vidare på hur det är med djur…

Back story: När jag var superliten, typ 7-8 år så hamnade vi i en möbelbutik som också sålde djur (hur skevt som helst) i Marbella. Jag blev helt förälskad i en mopsvalt, även hela familjen och vi t.o.m döpte honom – till Nisse! Varför vi inte köpte honom var på grund av att vi inte ”hann”. Han behövde avlivas p.g.a. av sjukdom jag inte minns vilket det var. Jag vart heeeelt förkrossad och otröstlig. Det är helt sjukt för det sticker fortfarande i hjärtat att tänka på det. Sedan det traumat så har just rasen mops förföljt mig på sätt att jag har alltid varit svag för dem. Lovade mig själv att en dag ska jag rädda och ta hand om en mops. Det har alltid funnits hos mig, ända sedan den händelsen. Jag ger mig inte liksom.

Tillbaka: Vi kom in i den där djuraffären och direkt så ser jag, en liten trött rynkig mopsvalp som var helt gråfärgad från tidningspapper. Såg bara svart. Det första jag tänkte var ”där är han”. Dum men klok som jag var så gick jag direkt till djurskötaren och bad om att få hålla honom. Hela jag smälte och fick sådan lättnad i hela kroppen. Tittade på mamma och sa ”mor.. titta på han” och hon svarade ”ja, jag ser”.

Efter det… Så är vi basically här. Han fick flyga från Malaga till Stockholm, fick växa upp på landet med tre hundar och fått flytta in till stan där han är med på äventyr med oss varje dag. Att köpa honom var det bästa beslutet jag någonsin tagit. Han är min ögonsten.

Kom du igenom hela texten? Isåfall förtjänar du fem poäng.

 

Advertisements
Annonser